"If there´s one thing to say about mankind - there´s nothing kind about man..."
Till alla dem som tycker att filmen är för hemsk för att se: det är en sund reaktion! Den är verkligen äcklig. Det mest intressanta är dock inte filmen i sig, utan händelserna i samband med filmen - de mord som kan kopplas till filmen, åtalet mot Oliver Stone, den stundtals hätska våldsdebatten.
Dessutom ställer filmen viktiga frågor: Vilken roll har massmedia i dagens samhälle? Vilket ansvar har massmedia för det som skildras? Men Oliver Stone nöjer sig inte med det. Han vill också undersöka det våldsamma i människan och ställer den eviga frågan: Är människan i grunden god eller ond? Är ondska något som finns inom oss eller är det något som kommer utifrån, något inlärt?
Diskutera dessa (och andra) frågor under rubriken "Några frågor att fundera över efter att ha sett filmen" längre ned. Minst ett inlägg per person/elev är väl inte att begära för mycket?
PS Citatet i rubriken - Tom Waits
Jag skulle faktiskt, groteskt nog, vilja erkänna en känsla jag fick när jag såg filmen.
Jag har ingen aning om det var för att jag var en av de som satt längst fram och verkligen penetrerades med både ljud (jag skämtar inte, det var verkligen tinitushögt) och bild. Hur som helst blev jag riktigt imponerad av både Micky och Mallory, främst Mallory kanske. En liten och vrålsnygg tjej som totalt tystar ner svin som attackerar och "smutsar ner" henne. Även om jag knappt kunde titta på allt det groteska de företog sig, hejade jag till och med på M&M senare när polisen var efter dem, eller när de helt enkelt tog sig alla dessa absurda friheter (okej, elitcyklisten som bara råkar vara på fel plats är väl lite att ta i, men ändå). Tala om att leva på livets yttersta spets(!), men också att filmen verkligen har uppnått ett syfte som massmedial hjärntvätt.
Vidare ang. Oliver Stones vilja att dra det hela ännu längre och ifrågasätta människosynen så anser jag att det är godkänt. Inte nödvändigtvis toppen, men kanske ändå en viktig fråga att ställa om man nu ändå lyckats göra en så berörande film. Jag anser att det ändå är vid sådana få tillfällen (då man blir berörd) man faktiskt kan relatera till åsiker om människosyn, om godhet, ondhet, förståelse och förkastning.
Slutligen skulle
jag bara vilja påpeka, att även om jag inte besitter en direkt fördjupning av fakta i de många morden som kopplades direkt till filmen måste jag nog ändå säga att jag någonstans i bakhuvudet har en förståelse för hur de uppkommit.
Övriga anklagelser om min sinnessjukhet och/eller totala sinnesrubbning godtas gärna och öppet.
Jag tycker filmen är helt fantastisk! Den är underbar. Jag, tillsammans med adam, såg filmen två gånger samma dag. Vi diskuterade lätt kring filmen men inget vettigt kom fram. Men min åsikt om filmen är,att den är först och främst en typisk amerikansk film med långa bilscener, oskyldiga som dör osv. Sedan kommer den klassiska personen som blir omvänd. Men det som gör att filmen upprör på otroligt sätt är just den direkta "svartmålning" av polisen/rättväsendet.
Filmen är som ett brev på posten, för hur länge skall polisen kunna behandla befolkningen lite hur som helst. Varför skall olika domare döma extremt olika i samma fall? Filmen är, enligt mig, en lång kritik film mot rättsväsendet. Både ur ett positivt och negativt sätt. Sedan hur media förstör rättsystemet genom att ständigt vinkla det till sina säljningssiffrors fördel.
Men liksom Frida satt även jag (båda gångerna) och "hejade" på M&M. Lite sinnessjukt,visst.
Men, whatever!
Visst finns det en hel drös med samhällsfenomen som kritiseras i filmen - oftast genom satir. Erik drar fram rättsväsendet, Robin det absurda sitcom-avsnittet om Ms uppväxt, Sebastian ansvarsfrågan. Fler kommentarer?
Filmen är sjuk...men jag gillar den.
Massmedia måste verkligen tänka på vilken sida de ställer sig, för oavsett så drar de med sig folket.
Att Oliver Stone blev åtalad kan man kanske förså, eller inte, han visar ju bara vad som är fel med samhället, det är bara vi som inte väljer att se sanningen. Allt fungerar inte så perfekt som somliga vill tro. Poliserna använder onödigt våld i många fall, massmedia vinklar nyheterna fastän de ska vara objektiva och folket som ogillar våld hejar på massmördare. Människor vill se sanningen och massmedierna vill ha så många läsare och så många tittare som möjligt, så varför inte vinkla det i den riktning så att alla blir nöjda? helt sjukt
asså. seriöst. Var det enbart jag och jacob som gick efter halva filmen för vi ansåg den var för GROTESK? Jag brukar vanligtvis inte vara så känslig gällande filmer, men denna film fick mig att seriöst vilja spy. Att försöka förtränga bilderna i efterhand är svårt, men jag är GLAD att vi reagerade som vi gjorde då det, (enligt susanna) betyder att jag och jacob inte är helt avtrubbade i våra känslor. Ärligt talat anser jag att det egentligen är helt sjukt att inte fler människor reagerade likadant som jag och jacob...
Visar inte detta tydligt att vi "accepterat" massmördande som underhålling?
Jag tycks aldrig komma ifrån diskussionen om människan är en god eller ond varelse? På debattklubbar, Idén och nu här, på denna välsignade blogg, tvingas jag utstå en diskussion om huruvida människan är ond eller god? Allvarligt talat, är det någon som bryr sig om detta?
Filmen är enbart brutal, men jag gillar den ändå.
Filmen, ja. Dethär är en sådan film som jag kommer ha stor användning för den dagen jag verkligen känner att jag måste kräkas. Tänker mig att minnet av den utan problem kommer att kunna framkalla någon form av reflexmekanism.
Hursomhelst. Jag valde att inte se klart filmen. Eller ja, valde & valde, jag tvingade mig själv att låta bli. Av hälsoskäl, naturligtvis. Därför kan jag inte riktigt resonera kring alla frågeställningar, men jag hann dock reflektera över några saker:
Det kanske bara är jag, men jag anser faktiskt inte att filmen återspeglar den bild av massmedia som jag är bekant med. Idag känns det nästan som att uppmärksammat våld i massmedia har motsatt effekt på samhället än vad filmen visar. I filmen blir Mickey & Mallory hyllade och glorifierade för sina gärningar, men i "det verkliga livet" (vilket det nu är?), upplever jag inte alls att det hela hanteras på samma sätt. Här kan massmedia t.o.m bidra till ett förakt mot vissa folkgrupper, på grund av hur förövarna framställts. Terrorattentatet mot WTC är väl ett lysande exempel på detta.
Jag kan i och för sig tänka mig att mördare kan få uppskattning av vissa (med betoning på "vissa") människor om deras brott varit väldigt politiskt - tyvärr finns det alltid folk som har lite för extrema åsikter om saker och ting. Man har ju även sett bevis på att attentat mot skolor blir allt vanligare och där spelar säkert massmedia en stor roll. Men Mickey & Mallory verkar ju inte direkt planera sina mord. De ägnar sig snarare åt att ha ihjäl folk helt planlöst och jag har svårt att tro att speciellt många hade kunnat ställa sig bakom det helhjärtat. Publiken sitter och hejar på Mickey & Mallory (dvs. alla utom jag, som mest förkastar hela filmupplevelsen), men har det verkligen någonting att göra med hela denhär mord-biten? Jag tror att anledningen till att publiken fastnar för dessa två inte är mer komplicerad än att de är de enda man får lära känna. De bär på olika ingredienser som människor i allmänhet bär på - kärlek, hat, sorg, ångest, beslutsamhet - listan kan göras lång, och jag tror att det är de bitarna man "hejar" på. Inte gärningarna som sådana. Åtminstone hoppas jag att det är så. Jag menar, bara det faktum att vi som publik tappar andan när vi hör hur mördarna hyllas av alla och envar är väl ett ganska stadigt tecken på att vi inte hade reagerat på samma sätt.
Så, i filmen - ja, media är skyldig till att mördarna glorifieras, men i praktiken - människor är mer människor är så. Åtminstone i mitt tycke. Dock kan det hela resultera i en extrem åt andra hållet - starkt förakt, som även i de flesta fall är helt obefogat, och det är ju inte direkt heller någonting att hänga i julgranen.
Så. Nu känns det som att jag har levererat tillräckligt många icke-analytiska självklarheter som ingen egentligen har fått ut någonting av. Antagligen har jag helt enkelt bara fått det hela om bakfoten, eftersom jag för det första inte såg klart filmen och för det andra blundade/skrek cirka 87% av det jag faktiskt såg. Men ja, tack för mig och mitt ordbajseri. Nu är det snart VanVeeteren. Det klarar jag av. Kanske.
Hoppsan vad alla är känsliga här! Det känns lite underligt att jag nog är den enda som inte upplever denna film som motbjudande.
Det som intresserade mig mest med denna filmen är dess "uttrycksform". Olivers Stone förmåga att formulera känslor och en sinnesstämning genom att använda så olika och till syntes slumpartade bildklipp. Plötsligt så dyker det upp en tecknad film mitt en dramatisk scen. Detta påminner mig mycket om modern konst där slumpen bildar sammanhanget. Imponerande. Vilt. Galet.
Jag tycker inte att det som är mest skrämmande med denna filmen är inte morden eller brutaliteten i sig, utan hur hyllade Mickey och Mallory blir av sin omvärld! Dessa hänsynslösa mördare blir hjältar för massorna och utnyttjade i media. Det får mig osökt att tänka på skolskjutningen i Tusby av Pekka-Eric Auvinen. Efter våldsdåden så fick han många sympatisörer som hotade andra skolor. Vad detta beror på vet jag inte? MassivStockholmsSyndromPsykos kanske? Anledningen till att jag tror att så många sympatiserar med Mickey och Mallory när de ser filmen är för att vi följer DEM, vi lever DERAS historia. Alla andra karaktärer bara susar förbi oss för snabbt för att vi ska kunna skapa oss en medkänsla för dem. Pang, Poff ? och så var de döda.
Något som också är otroligt intressant är hur man kan hitta någon slags medkänsla eller sympati för ett par som mördat ?52? personer. I slutet är de snarare så att man vill att dem ska klara sig än att deras skinn ska bli flått och täcka en vägg långt ner i en källare någonstanns.
Kan inte annat än älska hans sätt att fånga upp små detaljer. Quentin Tarantino är helt fantastisk och jag fullständigt avgudar hans filmer. Utan att överdriva är detta min nya favorit film. Hela filmen var två timmar av en adernalinkick blandat med en orgasm. Efter filmen kände jag mig väldigt tom. Fantastiskt. Bilder,musik,kontraster, underbart skådespel. Alltsammans gjorde detta till mitt livs film! Lovley man, som man säger i England.
Jag kan inte påstå att jag blev så negativ till filmen, eller inte klarade av något (något jobbigt bara när fingret skars av i början), och jag kände mig väldigt avtrubbad efter filmen. Jag vet inte vad det berodde på, om det var att min hjärna försökt blockera intrycken så att jag inte skulle reagera så starkt eller om jag helt enkelt fått in så mycket våldsrelaterade intryck att jag inte längre kunde se grymheten i det hela.
Det "orättvisa" i filmen anser jag framför allt vara det faktum att man får ta del av M&M's svåra uppväxt, som sedan på många sätt formade dem till vad de blev, därav sympatiserade man ju självklart med dem. Att man dessutom får se poliser och fängelsechefer som har minst lika stora psykiska problem som M&M, gör ju att man än mer tar deras parti. Vi får aldrig någon relation till personerna de dödar, och när vi väl får det (indianen), så ångrar ju också Mickey sig, och därför sjunker inte sympatin då heller. En annan viktig faktor är M&M's enormt starka kärlek till varandra, utan den hade man förmodligen inte ansett att allting kunde rättfärdigas på samma sätt som nu. Så våldsromantiseringen fortsätter alltså och så även hela sympatikarusellen.
Jag håller med Karin, i mediafrågan, ofta hängs personer ut och anklagas ibland helt felaktigt, men jag anser inte att de så ofta hamnar på omslag som häftiga massmördare.
Nu måste jag gå, får skriva mer senare.
Filmen gjorde mig verkligen illa till mods. Egentligen är handlingen i filmen ett utmärkt exempel på mitt favorit-media-problem. Nämligen att när man ger Mickey och Mallory (eller ungdomsgäng i Landskrona) uppmärksamhet i media för att "man inte kan blunda för problemet" så ger man dem snarare ännu en anledning att fortsätta ställa till med "nyheter".
I övrigt tyckte jag filmen var rätt häftig, men som sagt alldeles för mycket för mig. Det blev helt absurt när det till exempel spelades glad och munter bakgrundsmusik under vissa helt sjuka scener. Tacka vet jag Madicken!
Jag tycker ju att det är så roligt att se allas reaktioner till "natural born killers" (!) Personligen har jag svårt att sätta mig in i svårmodet som alla tycks känna. Realisten i mig säger att jag inte på några grunder kan ta det på allvar; ser jag en scen innehållande lik(haha)värdiga blodmängder lockas jag till skratt. Filmen är riktigt, riktigt komisk vill jag sannerligen påstå.
Nu ska jag ge efter för den *pip* Naturkunskapen!
hej och tjo, din lilla,lilla ko!
Eftersom jag redan sett filmen en dag för flera vårar sedan var det för mig i teorin intressantare att kolla på de övrigas reaktioner på filmen, som man med all rätt kan tycka är det sjukaste man sett.
Visst var det spännande att höra tystnaden (?) från soffsittarna och de snabba stegen från de stötta men jag måste erkänna att mina observationer om världen ikring försvann i takt med att M&M började leka katt och råtta med de oskyldiga och rätt som det var var jag indragen i den blodiga historien.
Filmupplevelsen var, liksom första gången jag såg den, total, något som stärktes av den tidigare nämnda tinnitushöga ljudnivån (vilket faktiskt var ganska bra i slutändan)
Jag tycker inte heller att filmen speglar median i verkligenheten på så sätt att det skulle innebära ökad respekt för våld. Kanske vissa typer "kommer till insikt" och börjar klistra upp bilder på Bin Laden i sin sunkiga lägenhet efter all mediabevakning men majoriteten stöter väl ifrån sig och förbannar aktionerna för att istället ha något att rikta sin ilska emot. T.ex. en person, folkgrupp, religion eller kanske artist.
Det jag själv uppmärksammade var att man gav media väldigt mycket utrymme i filmen. Man lät skapa rekonstruktioner av de mord som inte sändes live och sände live från fängelset (fängelset!) för att på bästa sändningstid efter SuperBowl informera folket, eller underhålla folket om varför Mickey tänker som han gör i hans eget tal till nationen.
Sedan låter man också de gå förbi vakter och säkerhetsstyrkor när de är påväg ut ur fängelset bara för att mediajesus själv, här gestaltad av Wayne Gale, vandrar runt med kameran och skriker att han är oskyldig eller liknande.
Nu är detta visserligen ingen dokumentär men det fick mig ändå att tänka på vilket förtroende vi tillägnar median. Vi ger den ansvaret att informera oss och kanske även utbilda oss trots att den förbrukar sitt förtroende rätt ofta med felvinklade felrapporteringar eller bara allmän skitinformation, som varför Lindsay Lohan är på bild med en kille i spidermandräkt (i gårdagens eller dagens metro). Då kan man ju också tänka på varför vi är så intresserad av skitinformation men det är en annan historia.
Tycker förövrigt att sympatin som vissa kanske känner för M&M mest har att göra med att Oliver Stone väljer att skildra det på ett sätt som gör att M&M faktiskt är filmens protagonister. Så att "känna för" M&M är väl egentligen inget konstigt då det kanske är det som är meningen.
Håller i övrigt med ciia angående sympatin.
Sen som avslutning får jag väl säga att jag tyckte Wayne Gale tog hem priset som äckligaste karaktär, med Scagnetti inte långt därefter. Och sen måste jag bara säga att jag inte gillar Tarantino, även om den här filmen är fantastisk och min åsikt om Tarantino inte riktigt hör hemma här kanske.
Bra filmvisning!
