Kungligt tal
"Vi har samlats för att hedra de som mist livet och de som saknas efter katastrofen i Sydostasien. Vi tänker på alla de nära och kära, som för bara några dagar sedan var en självklar del av vår familj, kamratkrets, skolklass eller syskonskara, men som inte längre finns mitt ibland oss. Vi har samlats här idag för att stödja och försöka hjälpa varandra i denna svåra tid.
Vad kan vi säga varandra och vad kan jag säga, som kan vara Er andra till hjälp? Det känns som om orden tagit slut, eller som om de aldrig funnits, de ord som skulle kunna formulera vår sorg, saknad, vanmakt och vrede. Tystnad känns som det enda rätta språket inför allt detta obegripliga, övermäktiga och oförklarliga.
Hellre än att hålla tal, skulle jag egentligen, på ett mera påtagligt sätt, vilja försöka ge värme och ny trygghet åt alla som drabbats. Jag skulle vilja finnas till för var och en som vill berätta om sina hemska upplevelser från det paradis som plötsligt förvandlades till ett helvete.
Men det är med ord jag kan förmedla till Er alla som drabbats, vår vilja att finnas hos Er nu - nu när chocken ännu är förlamande.
Jag önskar att jag på detta sätt kan inge hopp att en dag smärtan ska komma att lindras och ljus skönjas över den väg framåt, som nu ligger i mörker.
Med ord får vi försöka nå fram till varandra.
Nu börjar en ny termin i landets skolor, efter ett jullov som inte blev som vi önskat. I många skolor kommer bänkar att stå tomma. De kommer aldrig mer att användas av de barn och ungdomar, som för bara några dagar sedan satt där med levande tankar om nuet, framtiden och livet. Vi får aldrig veta vad de skulle kunnat göra av sina liv. Vi kommer heller aldrig att kunna tacka dem för den vänskap, glädje och livfullhet de spred omkring sig.
Hur ska vi kunna bära den saknaden? Hur ska Du som sitter i bänken bredvid och Ni föräldrar, syskon, anhöriga, lärare och ledare orka hantera förlusten?
Jag önskar jag hade ett bra svar. Tänk om jag, som kungen i sagorna, kunde ställa allt till rätta och sluta berättelsen med "att sedan levde de lyckliga i alla sina dagar". Men jag är, precis som Ni, bara en sörjande, sökande medmänniska.
Låt oss alla hjälpas åt. Vi vuxna vill lyssna på Er, som är barn och unga, på era berättelser om vad ni upplevt och känner. Visa oss era teckningar, era tårar, sorg och vrede. Vi vuxna finns här för att skydda och hjälpa Er.
Men Ni kan också hjälpa oss vuxna. Ni gör det genom att finnas hos oss. Inför det obegripliga är vi vuxna också som barn, som inte har svar på varför sådant händer, som vi inte vill ska hända.
Många barn har förlorat en eller båda sina föräldrar. Jag tror jag vet vad det vill säga. Jag har själv varit ett sådant barn. Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten. Så jag vet vad det betyder att växa upp utan en pappa. Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saknaden.
Jag vill därför be Er, alla vuxna i dessa barns närhet att vara lyhörda för vad de säger och signalerar. För att ge dem de svar de ber om, försiktigt och varligt. Ovisshet kan ibland skapa mera ångest än vetskap.
Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så:
Våga visa svaghet, värme och känslor. Låt oss våga hjälpa. Vi är alla bara människor, utan säkra svar på frågor om varför livet, som kan vara så roligt och lustfyllt, plötsligt visar sig vara grymt och obegripligt.
Men att bara vara människa är ändå mycket stort. Vi kan vara varandra till tröst och stöd i livets svåraste skeden. I sorgen då hopplösheten tycks ha ett fast grepp om varje minut. Låt oss då lägga våra masker åt sidan och våga vara medmänniskor.
Klarar vi det, kan ur det hemska, som har hänt, växa en ny tilltro, ett nytt hopp, en ny gemenskap och en ny tillförsikt om framtiden."
Tal vid ceremoni den 10 januari 2005 i Stockholms stadshus över avlidna och saknade i katastrofen i Sydostasien.
KÄLLA: http://www.royalcourt.se/
Han blir väldigt personlig, vilket är väldigt rörande. Jag gillar biten med "kungen i sagorna"..
Jag minns att detta var ett omskrivet och omtyckt tal men har varken hört eller läst det i sin helhet förut. Nu kan jag i alla fall konstatera att jag delar retorikexperternas åsikt. Talet inleds formellt, högtidligt och opersonligt ? ingenting jag egentligen kritiserar utan finner lämpligt i sammanhanget. Redan efter första stycket mjukas tonen upp och någonstans vid de retoriska frågorna (stilgrepp!) ?Hur ska vi kunna bära den saknaden? Hur ska Du som sitter i bänken bredvid och Ni föräldrar, syskon, anhöriga, lärare och ledare orka hantera förlusten?? lägger sig en liten gråtklump tillrätta i svalget. När HH sedan uttrycker frustrationen över att vara lika maktlös i en sådan här tragedi som vem som helst, skapar han ett viktigt band till lyssnarna som får känslan av att inte vara ensamma. Han publikanpassar det verkligen ? lägger sig på deras nivå för att underlätta kommunikationen liksom en vuxen sätter sig på knä för att prata med ett barn. Därtill fördjupar han publikens förtroende genom att dela relevanta, personliga erfarenheter med dem. Vi snackar full patte i ordens sanna bemärkelse. Talet skapar en oerhörd gemenskapskänsla såväl inbördes lyssnarna emellan, som mellan HH och publiken. Denna trappas upp och kulminerar i slutet, som trots att det taget ur sitt sammanhang kan kännas aningen klyschigt, faktiskt fungerar hoppingivande just eftersom det är kungen som säger det. Må så vara att han inte är kungen i sagorna. Faktum är att det räcker att han gör ett helhjärtat, medmänskligt och ja?så här gulligt, försök, för att vi ska känna oss i alla fall lite bättre.
"okej"
Som Ellen är kungens tal väldigt personligt som kanske inte är så likt honom. Från att vara någon som lever i en helt annan värld än oss dödliga blir han en vanlig människa genom att skickligt använda patos - "Men jag är, precis som Ni, bara en sörjande, sökande medmänniska."
"Många barn har förlorat en eller båda sina föräldrar. Jag tror jag vet vad det vill säga. Jag har själv varit ett sådant barn. Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten. Så jag vet vad det betyder att växa upp utan en pappa. Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saknaden."
Det är väll det mest personliga kungen någonsin sagt? Han utnyttjar en katastrof väldigt skickligt för att stärka sin bild som symbol för Sverige, till skillnad från hur regering behandlade krisen...
Såg väl det här nångång när det sändes, men har ett fantastiskt ointresse i allt vad som har med kungen att göra så tyvärr lägger jag inte någon större vikt vid talet.
Men jag får väl ändå erkänna att det är ett bra upplagt tal, välkonstruerat osv. Tycker väl isåfall att man kan skippa meningar som "jag vet hur det är" eller allt med "jag vet" i sig då det kan ha en provocerande effekt på åhöraren (som det hade och har med mig). Man skulle kunna byta ut just de orden mot något som ändå framhäver att han upplevt det han gjort så att han behåller sympatieffekten eller nått.
whatever..
H.M. Kungen brukar inte vara den ur kungafamiljen som visar sympati, det brukar väl snarare vara drottning Silvia och kronprinsessan Victoria. Att kungen sedan nämner sin fars död (första gången offentligt har jag för mig?) gör antagligen sitt.
Han använder sig konstant av metaforer: "lägga maskerna åt sidan", "ljus skönjas över den väg som ligger i mörker" osv. Dessutom är han väldigt duktig på att använda tre-talet, vår fina Konung. "obegripliga, övermäktiga och oförklarliga", "Våga visa svaghet, värme och känslor". Och det är ju fagert av honom!
Jag gillar kungafamiljen. De är fashion. Och tydligen fina människor. Score!
Jag är faktiskt imponerad av talet - även om jag har en smärre övertygelse om att det inte är kungen själv som skrev det. Men någon har ju skrivit, och bra är det.
Med hjälp av stilgrepp som att skapa en grupp (Vi - jag är en av er), anpassar sig till alla (skolbarn, föräldrar, medmänniskor), berättar om hans egna erfarenheter och känslor - och naturligtvis använder han mycket värdeladdade ord som med rätt intonation och melodi går rakt in i ens hjärta!
hEJA kUNGEN
HAHAHAHAH MARCUS!!!!! du är rolig du!
